Tro på det undermedvetna
Idag fyller Mozart 250 år. En man som visar att det omöjliga ibland är uppnåeligt. Grattis. Han har idag inget mer att tillägga, men det har du.
Du har inte utforskat gränserna för vad du kan bli. Det kan vara management eller vad som helst.Alla försöker att vara så medvetna hela tiden men ditt omedvetna blir du aldrig av med, så lev med det. Det är som alla program som din dator kör just nu som inte syns på skärmen, alla program som inte ens körs just nu men som finns där, fiender och vänner närmare än du anar.
Och det undermedvetna där tydliga antydningar om ditt öde står, är inte otillgängligt. Inget är ouppnåeligt.
Andra bloggar om
medvetenhet
det undermedvetna
självsuggesion
ödet
managment
Psykiatrin
Det är länge nu som jag har hävdat behovet av att reformera psykvården i Sverige. På senare år har detta behov blivit uppenbart för flera, när vansinnesdåd har utförsts av personer som sökt hjälp men inte fått den hjälp som de har behövt, eller som har begått självmord.
Åenasidan har stora framsteg gjorts inom den rena psykiatriska och psykologiska forskningen, speciellt inom neurologin och neurokemin.
Åandrasidan har den praktiska psykiatrin lidit av psykiatrireformen och nedskärningar.
Åtredjesidan verkar den psykiska ohälsan ha ökat i befolkningen som helhet.
Alla dessa tre omständigheter verkar peka på ett behov av en upprustad psykvård.
Hur tänker man när man inte tar hand om de med psykiska problem? Att det drabbar ingen som kan göra sin röst hörd? Även det har visat sig vara fel.
Dock verkar den folkliga psykiska ohälsan inte ha så mycket med neurologiska problem att göra utan troligare med psykosociala och även socioekonomiska omständigheter. Alliansens program kanske inte är optimalt men det är en godkänd början.
Hur som helst så har jag hört mer från borgerligt håll om psykiatrin än från sossarna. De kanske nöjer sej med förstärkt livvakt?
Den borgerliga alliansens program för en "förnyad psykiatri" är välkommen.
Andra bloggar om
psykiatri
Åenasidan har stora framsteg gjorts inom den rena psykiatriska och psykologiska forskningen, speciellt inom neurologin och neurokemin.
Åandrasidan har den praktiska psykiatrin lidit av psykiatrireformen och nedskärningar.
Åtredjesidan verkar den psykiska ohälsan ha ökat i befolkningen som helhet.
Alla dessa tre omständigheter verkar peka på ett behov av en upprustad psykvård.
Hur tänker man när man inte tar hand om de med psykiska problem? Att det drabbar ingen som kan göra sin röst hörd? Även det har visat sig vara fel.
Dock verkar den folkliga psykiska ohälsan inte ha så mycket med neurologiska problem att göra utan troligare med psykosociala och även socioekonomiska omständigheter. Alliansens program kanske inte är optimalt men det är en godkänd början.
Hur som helst så har jag hört mer från borgerligt håll om psykiatrin än från sossarna. De kanske nöjer sej med förstärkt livvakt?
Den borgerliga alliansens program för en "förnyad psykiatri" är välkommen.
Andra bloggar om
psykiatri
Alien Intelligence
Jag har en längre tid försökt att ta mej igenom Linus Torvalds bok Just for fun. Jag tycker inte att den är speciellt rolig. Några poänger finns det dock. Boken underbygger alla fördomar om datornördar som finns, något som Linus är medveten om.
Det är bara att konstatera att människor är olika. Och tur är väl det. För du och jag hade aldrig slängt ihop Linux.
Den andra sidan, Microsoft, sägs åandrasidan använda sig av "aspergare". Aspergers syndrom är relaterat både till autism och damp. En inledande skiss kan vara det här testet eller det här eller detta.
Jag har av en kille med aspergers syndrom hört att Microsoft har massor av aspergare anställda eftersom de blir så bra programmerare. Detta märks bl.a på en viss torr humor i namnen på produkterna som t.ex Xp (som ska frälsa windows) eller NT (som i "neurotypisk" - dvs ickeaspergare.)
Folk med aspergers kan verkligen upplevas som avvikande av oss andra. Lite grann som en geek i kubik. Jag har för mej att det nästan bara finns manliga.
Vi söker efter utomjordisk intelligens bland stjärnorna för att få ett annat perspektiv på tillvaron, men vi förstår inte ens de personligheter som redan delar planet med oss.
Visst kan det tolkas som nedsättande att kalla aspergare för utomjordlingar, men de använder ju själva uttryck som "Ooops wrong planet syndrome". (Tyvärr verkar Ooops wrong planet syndrome ligga nere just nu. Vi får hoppas att den kommer tillbaka snart.)
Som jag läste nånstans; om alla var aspergare så skulle det varken finnas krig, lögner eller skvallertidningar i världen. Så är det verkligen vi andra som är normala?
och vem är Bram Cohen ?
andra bloggar om
Linus Torvalds
Aspergers syndrom
Det är bara att konstatera att människor är olika. Och tur är väl det. För du och jag hade aldrig slängt ihop Linux.
Den andra sidan, Microsoft, sägs åandrasidan använda sig av "aspergare". Aspergers syndrom är relaterat både till autism och damp. En inledande skiss kan vara det här testet eller det här eller detta.
Jag har av en kille med aspergers syndrom hört att Microsoft har massor av aspergare anställda eftersom de blir så bra programmerare. Detta märks bl.a på en viss torr humor i namnen på produkterna som t.ex Xp (som ska frälsa windows) eller NT (som i "neurotypisk" - dvs ickeaspergare.)
Folk med aspergers kan verkligen upplevas som avvikande av oss andra. Lite grann som en geek i kubik. Jag har för mej att det nästan bara finns manliga.
Vi söker efter utomjordisk intelligens bland stjärnorna för att få ett annat perspektiv på tillvaron, men vi förstår inte ens de personligheter som redan delar planet med oss.
Visst kan det tolkas som nedsättande att kalla aspergare för utomjordlingar, men de använder ju själva uttryck som "Ooops wrong planet syndrome". (Tyvärr verkar Ooops wrong planet syndrome ligga nere just nu. Vi får hoppas att den kommer tillbaka snart.)
Som jag läste nånstans; om alla var aspergare så skulle det varken finnas krig, lögner eller skvallertidningar i världen. Så är det verkligen vi andra som är normala?
och vem är Bram Cohen ?
andra bloggar om
Linus Torvalds
Aspergers syndrom
Personlighetstyp A
Under september månad var 68 000 högutbildade utan jobb.
Detta är den högsta siffran någonsin.
En akademiker säger att " … även om man är akademiker och kan skriva en ansökan så har man inte nödvändigtvis de rätta kontakterna och det är där Arbetsförmedlingen skulle kunna göra en insats"
Skulle kunna men oftast inte gör. Arbetsförmedlingen räcker inte till idag. Kontakter är nästan med nödvändighet något hel- eller halvinformellt. Något privat. Det är själva poängen.
Det progressiva USA skriver att nätverk är allt som gäller och har vi fel personlighetstyp så får vi lära oss hur man gör.
Så enkelt tror jag inte att det är. Tyvärr kan nog inte alla "lära sej" att ha en annan personlighetstyp. Det kommer nog även i fortsättningen att vara humanast att låta människor ha olika personlighetstyper för det kommer dom att ha.
Att bjuda in 200 av de närmaste vännerna på sin födelsedagsfest, som han har med som exempel, tyder om inte annat så på en viss ytlighet i relationerna. Hur väl kan man egentligen känna var och en? Hur utbytbara är egentligen inte vännerna? Hur opersonligt är egentligen inte intresset av en värdefull kontakt?
Framtidstanken skriver oxå om networking och tycker att det är en självklarhet.
Själv känner jag oxå lite besvär över att "utnyttja" sociala kontakter. Egentligen har jag både rätt och fel i detta. Sociala kontakter uppfattar jag som något som ska ha ett värde i sej. Och om man dessutom får någon form av fördel av dem så är det en extra bonus, inget förväntat eller nödvändigt. En kontakt som man har mest för att man tror att den kan komma att bli till nytta för en känns cynisk och falsk.
Antagligen är jag förlegad och efterbliven här. Antagligen förväxlar jag två olika saker, nämligen "kontakter" och "vänskap". Att det är en bred gråzon dem emellan ska ses som en tillgång.
Han skriver även om att "kroniskt lyckliga" människor är mer framgångsrika än andra.
Det kan säkert ligga något i det.
Och varför är de lyckliga redan innan de har fått framgång?
Det är något medfött.
Dock går det att medicinera bort inom vissa gränser med "lyckopiller". Att gå i samtalsterapi gör en inte så mycket lyckligare utan snarare mer tillfred med att vara så lycklig/olycklig som du nu är.
Detta är den högsta siffran någonsin.
En akademiker säger att " … även om man är akademiker och kan skriva en ansökan så har man inte nödvändigtvis de rätta kontakterna och det är där Arbetsförmedlingen skulle kunna göra en insats"
Skulle kunna men oftast inte gör. Arbetsförmedlingen räcker inte till idag. Kontakter är nästan med nödvändighet något hel- eller halvinformellt. Något privat. Det är själva poängen.
Det progressiva USA skriver att nätverk är allt som gäller och har vi fel personlighetstyp så får vi lära oss hur man gör.
Så enkelt tror jag inte att det är. Tyvärr kan nog inte alla "lära sej" att ha en annan personlighetstyp. Det kommer nog även i fortsättningen att vara humanast att låta människor ha olika personlighetstyper för det kommer dom att ha.
Att bjuda in 200 av de närmaste vännerna på sin födelsedagsfest, som han har med som exempel, tyder om inte annat så på en viss ytlighet i relationerna. Hur väl kan man egentligen känna var och en? Hur utbytbara är egentligen inte vännerna? Hur opersonligt är egentligen inte intresset av en värdefull kontakt?
Framtidstanken skriver oxå om networking och tycker att det är en självklarhet.
Själv känner jag oxå lite besvär över att "utnyttja" sociala kontakter. Egentligen har jag både rätt och fel i detta. Sociala kontakter uppfattar jag som något som ska ha ett värde i sej. Och om man dessutom får någon form av fördel av dem så är det en extra bonus, inget förväntat eller nödvändigt. En kontakt som man har mest för att man tror att den kan komma att bli till nytta för en känns cynisk och falsk.
Antagligen är jag förlegad och efterbliven här. Antagligen förväxlar jag två olika saker, nämligen "kontakter" och "vänskap". Att det är en bred gråzon dem emellan ska ses som en tillgång.
Han skriver även om att "kroniskt lyckliga" människor är mer framgångsrika än andra.
Det kan säkert ligga något i det.
Och varför är de lyckliga redan innan de har fått framgång?
Det är något medfött.
Dock går det att medicinera bort inom vissa gränser med "lyckopiller". Att gå i samtalsterapi gör en inte så mycket lyckligare utan snarare mer tillfred med att vara så lycklig/olycklig som du nu är.
Schizofeni och sånt
Såvitt jag vet så är jag psykiskt frisk och ändå har jag ibland undrat om det är mej eller världen som det är fel på. Det ena behöver väl iochförsig inte utesluta det andra.
Det är inte bara krig och terror och tortyr som får mej att undra över var felet sitter, utan även såna saker som att jag vid 34 års ålder fortfarande inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Och då är jag ändå fullt medveten om att jag faktiskt är vuxen nu.
Vuxenansvar har jag sällan duckat för; jag har ju barn och sambo och jobb och försäkringar och allting. Men jag har fortfarande inte bestämt mej för om jag bör läsa natur- eller samhällslinjen på gymnasiet trots att jag gick ut gymnasiet för femton år sen. Jag läste samhälle och jag vet fortfarande inte om det var rätt.
Det har ju gått bra för mej iallafall men det kanske kunde ha gått ännu bättre. Inte för att jag vill vara girig men jag kanske kunde ha utnyttjat mer av min kapacitet än jag gör idag. För samhällsnyttans skull om inte annat.
Hm, jag glider ifrån ämnet lite. Jag tänkte berätta lite grann om hur det är att vara ett orginal, av födsel och ohejdad vana. Vad menar jag då med orginal? Tja, egentligen bara att jag är en aning orginell på en del sätt. Men även att jag ibland känner att jag behöver försvara min egenart inför människor som inte alltid själva är så orginella.
Det är märkligt det där. Alla människor är unika men en del människor är mer unika än andra. Jag har känt ett behov av att finna mej själv för att kunna vara mej själv, att stänga ute inflytande och normer och attityder från andra. Jag tar till mej känslolägen ganska lätt även om det inte alltid märks utåt.
Och jag har funnit mej vara konstnärlig, intellektuell, vidsynt, fantasifull, men även ibland asocial och vid sällsynta tillfällen märkligt initiativlös.
Det där påminner lite grann om en psykiatrisk diagnos, nämligen schizofreni.
Jag tror inte att jag är schizofren men jag tror att en viss typ av konstnärlig, intellektuell personlighetsyp, som min, kan ha vissa lätta drag som kan påminna om schizofreni. Vissa "djupingar" känner jag igen som "min sort".
Jag tycker även att tjejer med lätta schizodrag är "intressanta", som Winona Ryder eller Angelina Jolie.
Det finns mycket romantiserande kring schizofreni. Det finns associationer till virriga professorer och självmordsbenägna konstnärer.
Schamaner har beskrivits som schizofreniker med en skräddarsydd social roll. Antipsykiatriska rörelsen på sexiotalet sa tvärtom att schizofreni var en sund reaktion på ett sjukt samhälle. Den franske antipsykiatrikern och poststrukturalisten Gilles Deleuze har en överdrivet positiv syn på schizofreniker i "Capitalisme et schizofreni".
Sjukdomer har varit notoriskt svår att förstå sig på. Idag misstänker man att schizofreni är minst fem olika sjukdomar som påminner om varandra och är lätta att förväxla. Dessutom finns diagnoser som "schizoid" och "schizofreniform". Läser man om symptomen så tycker jag att det låter en smula diffust: avvikande idéer, hallucinationer, vara osammanhängande, visar inga reaktioner, har onormala känslor. Själv föredrar jag Eugen Bleulers ursprungliga definition från tidigt 1900-tal: Asocial, avikande tankar, avikande känslor och ambivalens. Jag tycker det verkar som om schizofreni fortfarande är något av ett mysterium. Psykiska problem har man när man själv eller omgivningen upplever att man har problem.
Det är inte bara krig och terror och tortyr som får mej att undra över var felet sitter, utan även såna saker som att jag vid 34 års ålder fortfarande inte vet vad jag ska bli när jag blir stor. Och då är jag ändå fullt medveten om att jag faktiskt är vuxen nu.
Vuxenansvar har jag sällan duckat för; jag har ju barn och sambo och jobb och försäkringar och allting. Men jag har fortfarande inte bestämt mej för om jag bör läsa natur- eller samhällslinjen på gymnasiet trots att jag gick ut gymnasiet för femton år sen. Jag läste samhälle och jag vet fortfarande inte om det var rätt.
Det har ju gått bra för mej iallafall men det kanske kunde ha gått ännu bättre. Inte för att jag vill vara girig men jag kanske kunde ha utnyttjat mer av min kapacitet än jag gör idag. För samhällsnyttans skull om inte annat.
Hm, jag glider ifrån ämnet lite. Jag tänkte berätta lite grann om hur det är att vara ett orginal, av födsel och ohejdad vana. Vad menar jag då med orginal? Tja, egentligen bara att jag är en aning orginell på en del sätt. Men även att jag ibland känner att jag behöver försvara min egenart inför människor som inte alltid själva är så orginella.
Det är märkligt det där. Alla människor är unika men en del människor är mer unika än andra. Jag har känt ett behov av att finna mej själv för att kunna vara mej själv, att stänga ute inflytande och normer och attityder från andra. Jag tar till mej känslolägen ganska lätt även om det inte alltid märks utåt.
Och jag har funnit mej vara konstnärlig, intellektuell, vidsynt, fantasifull, men även ibland asocial och vid sällsynta tillfällen märkligt initiativlös.
Det där påminner lite grann om en psykiatrisk diagnos, nämligen schizofreni.
Jag tror inte att jag är schizofren men jag tror att en viss typ av konstnärlig, intellektuell personlighetsyp, som min, kan ha vissa lätta drag som kan påminna om schizofreni. Vissa "djupingar" känner jag igen som "min sort".
Jag tycker även att tjejer med lätta schizodrag är "intressanta", som Winona Ryder eller Angelina Jolie.
Det finns mycket romantiserande kring schizofreni. Det finns associationer till virriga professorer och självmordsbenägna konstnärer.
Schamaner har beskrivits som schizofreniker med en skräddarsydd social roll. Antipsykiatriska rörelsen på sexiotalet sa tvärtom att schizofreni var en sund reaktion på ett sjukt samhälle. Den franske antipsykiatrikern och poststrukturalisten Gilles Deleuze har en överdrivet positiv syn på schizofreniker i "Capitalisme et schizofreni".
Sjukdomer har varit notoriskt svår att förstå sig på. Idag misstänker man att schizofreni är minst fem olika sjukdomar som påminner om varandra och är lätta att förväxla. Dessutom finns diagnoser som "schizoid" och "schizofreniform". Läser man om symptomen så tycker jag att det låter en smula diffust: avvikande idéer, hallucinationer, vara osammanhängande, visar inga reaktioner, har onormala känslor. Själv föredrar jag Eugen Bleulers ursprungliga definition från tidigt 1900-tal: Asocial, avikande tankar, avikande känslor och ambivalens. Jag tycker det verkar som om schizofreni fortfarande är något av ett mysterium. Psykiska problem har man när man själv eller omgivningen upplever att man har problem.