Något om filosofiska kategorier
På wikipedia så föreslås att man t.ex kan läsa om filosofiska kategorier när man har läst om matematiska kategorier. Det är ju en lite intressant koppling. Filosofiska kategorier är tänkta att vara de mest grundläggande indelningarna av det som existerar; t.ex kan "objekt" och "processer" vara två grundläggande kategorier i existensen.
Först på plan var Aristoteles som definierade tio ontologiska kategorier. Ungefär samtidigt räknade den hinduiske vise "Kanada" till sex kategorier och hans skola la senare till en sjunde. Även stoikerna tycks ha haft någon kategorilära som vi idag bara kan pussla ihop från andrahandskällor.
Eftersom filosofer i allmänhet antog färre kategorier än tio så hade de flesta ingen enormt utvecklad kategorilära på länge. Kant återupptog bruket med sina kategorier.
De flesta filosofer har genom filosofihistorien försökt att minsta antalet kategorier och hävda att t.ex "relation", "läge" osv inte var verkligt grundläggande kategorier. Idag finns det ett flertal filosofiska kategoriläror, men ingen är speciellt uppmärksammad.
Det matematiska kategoriteorin har skapat ett nytt matematiskt objekt, kategorin, och det mesta inom matematiken går att se som kategorier. På så sett kan kategoriteorin beskriva så gott som hela den övriga matematiken.
Matematiska kategorier är dock en annan kategori av kategorier än vad de filosofiska kategorierna är. Kollar man på "ontology components" inom "information science" så hamnar man dock närmare filosofiska kategorier.
"Most ontologies describe individuals (instances), classes (concepts), attributes, and relations."
-Wikipedia
Inom filosofihistorien så brukar man hitta dessa fyra fundamentala filosofiska kategorier:
substans (t.ex materia), relation (t.ex kausalitet), händelse (t.ex interaktion) och princip (t.ex naturlagarna).
Minst en av dessa brukar föreslås som mest grundläggande i tillvaron.
I västerlandet så har striden historiskt stått mellan substanslärorna materialism och idealism. Buddhismen är istället ett exempel på vad som verkar vara en relativism, även om "händelser" också verkar vara mycket grundläggande.
Grundläggande begrepp är "tomhet" (sunya) och "beroende uppkomst" (pratītyasamutpāda). Bägge dessa har tolkats på ett flertal olika sätt. "Sunya" har bl.a tolkats som frånvaron av substans och essens i tillvaron, medan "pratītyasamutpāda" har tolkats som att allting uppkommer , förändras och försvinner pga sin omgivning. Allt är beroende, allt är relativt.
Buddhas pratityasamutpada ska kanske egentligen inte förstås som en metafysisk princip, för någon sådan hävdade Buddha att han inte hade. Den kan kanske snarare förstås som en epistemologisk princip om att vi inte kan förstå nånting, annat än i relation till nånting annat.
Pratītyasamutpāda har jämförts med vissa resultat inom vetenskap, t.ex kvantfysik.
På det hela taget så tycks västerländska intellektuella ha ett ganska gott öga till buddhism.
Jag har ju jiddrat lite om kopplingar mellan traditionell metafysik och samtida fysik. Jag har inte minst pekat på likheter mellan OOO och RQM och även angränsande teorier.
Harman brukar beskriva OOO som något av en återkomst för substantialism och essentialism. Objekt är t.o.m. mer grundläggande än tid och rum.
Tid och rum tycks i sej själva vara en fråga om relationer mellan objekt, ungefär som både RQM och OOO hävdar. Objekt existerar inte i tid och rum utan tid och rum existerar mellan objekt.
Harman är tydlig med att objekt inte kan reduceras till sina yttre eller inre relationer, men å andra sidan så tycks objekt enligt honom uppstå av att minst två objekt relaterar till varandra och blir delar av det nya objektet.
Objekt är även oändligt djupa på så sätt att det inte finns några minsta beståndsdelar av nånting. Detta skulle kunna förklara varför objekt enligt honom kan utforskas i evighet.
Han skriver även att objekt inte har några egenskaper i sej själv förrän de relaterar till andra objekt.
Han tycks alltså enbart förklara objekt och substans i termer av relationer mellan relationer ad infinitum. Inte precis vad man hade förväntat sej. Harmans version av OOO tycks inte vara någon absolut motsats till relativism. Den påminner ju också om "relational quantum mechanics".
En relation känns väl spontant som nånting ganska sekundärt och emergent men relationer skulle kunna ses som mer fundamentalt än både substanser och händelser. Om tid inte är fundamentalt så borde inte heller händelser kunna vara det.
Det är en intressant tanke att vi kanske inte kan förstå nånting annat än i relation till nånting annat. Objekten i sej själva drar sej evigt tillbaka. Vilka gränser finns det egentligen för vår kunskap? Kants kategorier beskrev ju vår kunskapsförmåga snarare än objektet i sej.
Att ha relativism som grund ligger förstås nära att inte ha någon grund alls, antifoundationalism.