Tempus Fugit

"The elephant in the living room is this: philosophy has become boring. It is little wonder that Bruno Latour came to us from the outside; he could never have emerged from the wind-swept desert of our discipline. Science does think, and so do mathematics, history, anthropology, literature, politics, religion, and the occult. The question is whether philosophy wishes to join them."
(Prince of networks s.149)

"We fing ourselves in a buzzing world, amid a democracy of fellow creatures; whereas, under some disguise or other, orthodox philosophy can only introduce us to solitary substances, each enjoying an illusory experience (...)"
(Process and reality s.50)

Foucault, Deleuze och Derrida är döda. Kontinental filosofi har ett tag behövt lite nytt blod. DeLanda har gjort sitt bästa för att fylla den rollen. Just nu tycks Graham Harman vara lavahet och i sin senaste volym så skriver han om en annan aktör som har varit på scenen ett tag.

Latour är den kanske viktigaste skaparen av actor-network-theory, som är en hybrid av fransk filosofi och engelsk vetenskaps-antropologi, med några ytterliggare influenser. ANT står för en nyskapande och annorlunda teori som ändå är uppbyggd kring empiriska fallstudier. Det annorlunda perspektivet hos ANT skulle kunna kallas filosofiskt men har hittills inte undersökts systematiskt som en sorts filosofi. Harman vill nu för förska gången skriva en bok om Latour som filosof.

Harman spenderar första delen av boken med att gå igenom fyra böcker av Latour. I första boken Irreductions från 1984 (egentligen en lång introduktion till en fallstudie) så skissar Latour några av sina grundläggande begrepp.

1.actors and actants, 2.irreductions, 3. translation, 4. alliances

1. ANT beskriver inorganiska objekt som om de utförde handlingar men kom ihåg att enligt Latour så definieras allting av sina relationer och är ingenting i sej själv. I ett vetenskapligt experiment så kan en mätare fälla ett avgörande, inte pga någon inneboende essens eller vilja utan pga sammanhanget. Och forskaren kan tolka utslaget pga sammanhanget.

2. Begreppet "irreduktion" har med relationism att göra. Ingenting är nånting i sej själv utan bara i relation till andra relata. Men inte ens då är det givet vad nånting är utan det är fortfarande en tolkningsfråga. Tolkningen är inte heller fri utan innebär snarast en slags maktkamp. I sin ungdom var Latour intresserad av Nietzsche.

3. Tolkningen kallas översättning, translation, och aktanter interagerar endast genom att översätta eller tolka varandra. Ingen aktant för en annan aktants tolkning vidare otolkad. ANT sägs skilja mellan intermediärer och mediatorer, men för Latour tycks allt vara mediatorer.

4. En substans sägs vara något som existerar av sej själv och i motsättning till detta hävdar Latour att aktanter bara existerar för att de har relationer och existerar mer ju fler relationer som de har. De har ingen egen existens utöver sina relationer.

Latours använder ibland ordet "demokrati" för att beskriva sakernas tillstånd, men det liknar mer en anarki, där en mänsklig politisk maktkamp är paradigmet även för förståelsen av naturen. Aktanten med flest allierade vinner. Harman har rätt i att Latour inte är någon social konstruktivist utan erkänner naturen oberoende av människan, men Latour tolkar den som en politisk maktkamp.

En kritiker av Latour skulle kunna jämföra med en infantil åskådning där allt är levande och socialt och allt som händer är en viljeyttring. Barn uppfattar tidigt världen så.

Efter Derrida och poststukturalisternas ouppnåeliga komplexa abstrakthet så återvänder en ursprunglig jordnära filosofi igen.

För att vilja hävda att "allt finns" så tycks Latour finna ett olämpligt nöje i att förneka att t.ex "thinking" eller "science" finns. Jag finner Latour rätt intressant på sitt sätt men jag tolkar honom faktiskt som en sorts reduktionist. Hans argumentationsform är "this is nothing but that". Den inkluderande filosofen utesluter allting som måste vara "högre" för att existera.

Hans andra filosofi några år senare, är mer sofistikerad och intressant. De viktiga idéerna här är "blackboxing" och "action at a distance".

"What we have learned in this chapter can be summarized as follows. Instead of substances, there are black boxes that are not permanent, natural or durable, and are always at risk of being reopened during future contriversies. And instead of harmless relations that affect nothing, relations are always violent abstractions made from actants that would otherwise be trapped in a single time and space. Black boxes and action at a distance will provde Latour's answer to the central problem of modern philosophy. (s.55)

Hans sk. sekulära, lokala occasionalism beror på att han ser aktanter som ögonblickshändelser (påminnande om Whiteheads actual occations). Aktanterna kan egentligen inte beröra eller påverka varandra direkt. De existerar endast ett ögoblick och hinner inte förändras, påverka eller påverkas någonting på den tiden. När de förändras så blir de egentligen en ny aktant.

Detta löser Latour genom att tala om "mediatorer". Aktanter förmedlar alltid indirekt kontakt mellan varandra och all förmedling är alltid en tolkning. Han visar hur forskare anser sig komma närmare sanningen när de ökar antalet förmedlande steg, med fler instrument och mer teorier.

Även om hans teori om mediatorer är intressant så ser jag inte att det är någon direkt lösning på problemet med att aktanterna inte egentligen kan påverka varandra. I andra halvan av boken skriver även Harman detta. Latour riskerar att få en infinit regress av mediatorer.

Eftersom detta ska vara en bok om filosofi och ontologi så kämpar jag mej fram till en tolkning där två aktanter påverkar varandra endast när de tolkas av en tredje aktant, dvs en betraktare, vilket jag först tycker låter väldigt idealistiskt, men ANT är vanligtvis en ganska jordnära aktivitet där där en orsak och en effekt kan sägas beröra varandra först när t.ex en forskare gör den tolkningen. I så fall så befinner sej mediatorerna inte egentligen "mellan" två aktanter även om Harman uttrycker sej så.

Latours tredje filosofi tillhör hans mest kända verk "We have never been modern" vari han ser moderniteten som idealet att se den rena naturen och den rena kulturen separata från varandra, något som aldrig har varit möjligt. Distinktionen är falsk.

Plutonium är ett grundämne som inte finns i naturen utan som måste tillvekas artificiellt och som har stora verkningar både tekniskt och politiskt. Plutonium är alltså en aktant som verkar befinna sej bortom distinktionen natur/kultur, ett hybridobjekt eller kvasiobjekt, och Latour anser alltså att det samma egentligen gäller alla aktanter eller objekt.

Medan en naturvetare som Sokal tolkar Latour som en social konstruktivist så skulle en äkta social konstruktivist säga att Latour var en naturalist.

"Pandoras Hope" tillför inte så mycket nytt rent filosofiskt. Latour tolkar materialism som en sorts idealism och ser sig som en större realist än materialisterna."Materia" är en abstrakt universalie snarare än något konkret som existerar på en speciell plats.

Latour och Whitehead är de bästa relativisterna enligt Harman. Harman skriver att han föredrar Latour framför Whitehead pga Whiteheads apprehensionteori där "eviga objekt" förmedlar kontakten mellan objektshändelser. Latour tycks enligt Harman klara sej utan dessa "eviga objekt".

På s.29 säger Harman att Whitehead, liksom Latour och megarierna (sidan innan) förnekar att det finns potentialer. I själva verket har Whitehead en hel del att säga om potentialer, och det har att göra med just de "eviga objekten." (Jag ska inte kritisera Harmans Whiteheadtolkning så mycket just i den här postningen.)

Däremot tycks Latour som katolik inte vara agnostiker eller ateist utan se Gud som en aktant bland andra. Hans Action-Network-Theory har kritiserats för att vara etiklös och bara skriva segrarnas historia. Ett förbisett geni eller en framgångsrik klåpare verkar inte finnas i hans världsbild. Framgång verkar skapa sanning. Han är en av få samtida filosofer som ser politiker som ett ideal.

Latour gillar inte fenomenologi och Harman tror att det är för att Husserl gör objektet för självständigt och oberoende.

Själv ser jag likheter mellan fenomenologin och Latours metod. Bägge har vissa problem med kunskap om historiska händelser. Latour har en retroaktiv teori där ex. bakterier inte fanns innan de upptäcktes, förrän efter att de upptäcktes. När bakterier väl hade upptäckts så hade de funnits länge.

Han utvecklar sin historieteori till en tvådimensionell modell som skiljer mellan linjär tid och sedimentär teori. Enligt linjär tid så har bakterier alltid funnits men enligt sedimentär tid så fick de först en retroaktiv historia efter att de upptäcktes.

För Harman så är största problemet med teorin att Latour tillfälligt tycks utgå från ett uteslutande mänskligt perspektiv.

Som jag ser det så är det bara den sedimentära tidsuppfattningen som är konsekvent relationistisk, medan den linjära tidsuppfattningen egentligen tillskriver historiska fakta en substantiell sanning oberoende av deras relationer.

Latour hämtar begreppet proposition från Whitehead men menar kanske inte exakt samma sak med ordet. Aktanter är tolkningar eller förslag, propositioner, tillfälliga sammanställningar av nyskapande kombinationer. Att skapa en proposition är en artikulation.

"The articulation of propositions is clearly meant as a general metaphysics of relations" (s.83)

Latour ser Sokrates och sofisterna som samma antidemokratiska skrot och korn men Harman tycker att Latour missar poänger hos Sokrates som gör honom mer allierad med Latour.

Latour har en spännande samling filosofiska intuitioner men är varken motsägelsefri eller systematisk. När Harman tar upp några av problemen med Latours filosofi så argumenterar han istället för sin egen filosofi, som iofs har beröringspunkter, men som ändå är nånting annat än Latour debuggad. Så i denna volym så får vi alltså två olika filosofer till priset av en (och creative commons dessutom). Knappt hundra sidor Latour och nästan 130 sidor OOO.

I delen om sin objekt-orienterade filosofi så beskriver Harman allt som ett objekt inte är, och de filosofier som beskriver objektet på de sätten. På så sätt arbetar han sej närmare sin egen uppfattning som går ut på att ett objekt visserligen har relationer och egenskaper men ändå är nånting distinkt från dessa.

Han får tillfälle att beskriva både äldre och nyare filosofi utifrån sitt eget perspektiv. Harman tar upp Quentin Meillasoux och den spekulativa realismen som han själv anses tillhöra. Han markerar här att han är oense med Meillasoux om en del saker. Jag skriver nog mer om spekulativ realism i en egen postning.

På det hela taget hade jag rätt roligt när jag läste.

andra bloggar om
filosofi, ANT, actor-network-theory, Latour, Graham Harman, Whitehead,