Om inte om hade varit

 

"... a picture, incomplete yet not false, of the universe as Ts'ui Pen conceived it to be. Differing from Newton and Schopenhauer, ... [he] did not think of time as absolute and uniform. He believed in an infinite series of times, in a dizzily growing, ever spreading network of diverging, converging and parallel times. This web of time -- the strands of which approach one another, bifurcate, intersect or ignore each other through the centuries -- embraces every possibility. We do not exist in most of them. In some you exist and not I, while in others I do, and you do not, and in yet others both of us exist. In this one, in which chance has favored me, you have come to my gate. In another, you, crossing the garden, have found me dead. In yet another, I say these very same words, but am an error, a phantom."
Jorge Luis Borges, The Garden of Forking Paths

 

I still recall vividly the shock I experienced on first encountering this multiworld concept. The idea of 10^100 slightly imperfect copies of oneself all constantly splitting into further copies, which ultimately become unrecognizable, is not easy to reconcile with common sense. Here is schizophrenia with a vengeance
-deWitt

 

Framtiden är fullständigt känd. Vi vet exakt vad som kommer att hända. Nämligen allt som kan hända. Olika kopior av dej kommer att uppleva alla möjliga framtider och du kommer att vara alla samtidigt, men de kommer aldrig att känna till varandra. För var och en av dina framtida jag så kommer bara en bestämd begränsad framtid att verka hända. Om du vill veta om just du kommer att vinna en miljon eller möta ditt livs kärlek så är svaret ja. Och nej. Att fråga vilket alternativ du kommer att få uppleva i framtiden får inget användbart svar. Many Worlds Intepretation betraktar inte "dej" som nånting som bara finns i en värld samtidigt.

 

Inom ett dygn så kommer du och jag att ha en sexuell relation i ett stort antal framtida världar. Fysikens lagar tycks inte förbjuda det och alltså så kommer det att hända. I andra världar så kommer jag istället att döda dej inom 24 timmar. MWI kräver att dessa saker kommer att hända med nödvändighet.

 

MWI är den klart förhärskande tolkningen av Everetts kvanttolkning, men samtidigt så sägs det fåtal texter som finns av honom själv inte vara helt entydiga och kan inbjuda till lite olika tolkningar. Såväl many minds som many histories, coherent histories och relative quantum intepretation m.fl. kan tolkas som försök att förbättra Everetts ursprungliga MWI. Mer om dessa posteverettska tolkningar i en annan postning.

 

MWI är en av flera mulitversumteorier i samtida (spekulativ) vetenskap. Själva termen "multiversum" myntades ursprungligen av William James som dock själv menade med termen att det gick att ha mycket olika tolkningar av samma universum.

 

Hugh Everett III skrev sin dissertation handledd av John A Wheeler. Ett första utkast var klart 1956 men Wheeler reviderade det mycket och ett andra utkast var färdigt 1957. Wheeler åkte till Köpenhamn -56 för att få utkastet godkänt av Bohr som Wheeler trodde skulle ha svårt att acceptera det. Everetts alternativ kallades först "relative state" och sen "universal wavefunction". Everetts förslag godkändes inte av Bohr m.fl och idén om en universell vågfunktion kallades för "teologi".

 

Dissertationen blev godkänd vid Princeton i USA 1957 men Wheeler tyckte att Everett skulle åka till Danmark personligen och prata med Bohr vilket han gjorde 1959, med familj, men Bohr lät inte övertyga sej. Everett övergav då kvantmekanik och ägnade sej åt sitt jobb med spelteori och datorer vid Pentagon. 1973 startade han istället ett privat datorkonsultföretag. Tydligen var han framstående även inom programmering och matematik.

 

1970 så uppmärksammade deWitt Everetts tolkning igen och döpte om den till Many Worlds Intepretation. deWitt plockade fram MWI ur glömskan och populariteten har bara ökat sen dess. Även om Everett höll något enstaka föredrag så fortsatte han att jobba med sina privata företag.

 

Varken Wheeler eller deWitt trodde själva på MWI utan tyckte bara att det var bra att olika alternativ uppmärksammades och att Everett verkade vara en begåvad kille.  Dock skapade de faktiskt tillsammans Wheeler-deWitt-ekvationen som Wheeler kallade the "wave function of the Universe."

 

I von Neumanns beskrivning så var det en tydlig uppdelning i mikrovärlden som följde kvantlagar och makrovärlden som följde vardagliga lagar. I mikrovärlden så fanns det vågfunktioner som beskrevs av vågmekaniken och som kollapsade när en observatör i makrovärlden gjorde en mätning. Men observatören i makrovärlden befann sej utanför teorin. Det fanns ingen fysisk teori om obsevatören. Men den verkade vara helt omistlig för fysiska system. Men vem observerade universum i sin helhet undrade Everett. Om ingen gjorde det, hade då inte universums vågfunktion kollapsat? Everett ville skapa en tolkning med bara kvantmekaniska lagar där observatören inkluderades i tolkningen och alltså underkastades samma lagar.

 

En annan sak som han ville göra var att ta bort kollapsen av vågfunktionen. Det fanns aldrig någon teori kring själva kollapsen, ja förutom quantum decoherence förstås.

 

Quantum decoherence innebär att delar av informationen i vågfunktionen börjar att läcka ut i omgivningen vilket leder till att den övriga informationen blir otillgänglig när processen är fullbordad.

 

Bohm skapade quantum decoherence. Hans vågfunktioner kollapsade egentligen aldrig fastän de verkade göra det. Detta berodde på vågfunktionens interaktion med omgivningen. Everett läste Bohm.

 

Decoherence betyder ung. "bli osammanhängande" och handlar om att vågfunktionen löses upp i kontakt med omgivningen, men inte plötsligt som en vågkollaps utan mer långsamt. för Bohm så handlade det om en skenbar kollaps när partikelns läge blev känd trots att vågfunktionen fortfarande styde dess bana.

 

Everett räknade också med en skenbar kollaps trots att vågfunktionen fortfarande var intakt. Han såg dock inte vågfunktionen som en "pilot wave" utan tolkade den enligt Borns statistiska tolkning. Everett kombinerade alltså ensembletolkningen med decoherence. Anhängare av MWI gillar Everetts minimalistiska teori men Borns statistiska tolkning är något som måste antas separat för även om försök har gjorts att härleda den ur den övriga teorin så råder ingen bred enighet om att man skulle ha lyckats.

 

Everett ansåg att hans tolkning kunde kallas en metateori till köpenhamnstolkningen. Köpenhamnstolkningen beskrev vad en observatör föreföll uppleva medan MWI beskrev vad som verkligen hände. Kritiker har hävdat att MWI och köpenhamnstolkningen inte alls förutspår samma experimentella resultat eftersom MWI inte förutspår något specifikt resultat alls för något experiment.

 

Annars så kan både Bohms kausala tolkning och MWI kallas metateorier till köpenhamnstolkningen: om man tolkar den som strikt instrumentalistisk så att den bara uttalar sej om instrumentens mätresultat och egentligen aldrig om verkligheten. Varje teori som utalar sej om både instrumentresultaten och verkligheten bortom experimenten blir då en metateori till köpenhamnstolkningen.
MWI sägs vara bland de populäraste tolkningarna bland kvantfysiker, men vid närmare utfrågan så visar det sej att de inte nödvändigtvis gör en ontologisk tolkning av MWI. T.ex Steve Hawking gillar MWI, men han förutsätter att man gör en positivistisk tolkning av den.
(Spontant så förstår jag inte riktigt vad en positivistisk tolkning av en ontologisk tolkning är för något. Att Everett själv menade tolkningen ontologiskt visas av att hans son hävdar att Everett var fast övertygad om quantum immortality.)

 

Vad de egentligen gillar kan vara att man bara gör en så enkel tolkning som möjligt av en avgränsad välkänd formalism (lite matte och liknande). Man tolkar formalismen bokstavligt utan att tillföra något; vågkollaps, några hidden variables e.dyl. "Bokstavligt" så verkar vågfunktionen beskriva en mångfald av utfall av vilka bara ett verkar inträffa. Forskarna kanske gillar MWI för att den verkar göra saker och ting enkla. Svåra att acceptera men enkla att beskriva.

 

MWI ska bortförklara såna saker som kvantfysisk nonlocality, observatörseffekten och the finetuned universe och anhängare anser att detta talar för tolkningen. Men hur bortförklaras t.ex finetuned universe? Genom att hävda att det finns ett mycket stort antal universum i alla tänkbara tillstånd av ordning och kaos. Nånting som ser ut som informativ ordning hävdar man alltså att det egentligen är slumpmässigt eftersom det finns en uppvägande oordning någonannanstans som vi inte kan registrera.

 

Kanske kan man säga att MWI helt enkelt inte är en teori om vår värld och därför inte är fysik eller vetenskap i vanlig mening. Om man utförde Schrödingers kattexperiment så skulle resultatet varje gång bli att man hade en levande eller en död katt. MWI hävdar att katten i själva verket är både levande och död, trots att detta aldrig kan iaktas. Jag tycker att det är ganska intressant hur MWI lyckas förena absolut determinism med faktisk slumpmässighet.

 

Annars är väl några vanliga invändningar att ett oräknerligt antal universa strider mot Occhams rakkniv och att ett ständigt nyskapande av universa bryter mot lagen om energins konstans. Gensvaren blir att Occham ska tolkas som att teorin ska vara så minimal som möjligt och inte det som den beskriver, respektive att lagen om energins kostans bara gäller inom universa.

 

Det går även att skriva formalismen på flera sätt så att splittringen mellan olika universa verkar inträffa på olika sätt, men om splittringen är en objektiv händelse så borde den bara inträffa på ett sätt.
Om information enligt relativitetsteorin inte kan spridas fortare än ljuset, hur kan då alla tillstånd i ett helt universum kopieras samtidigt? Detta medger anhängarna att det inte tycks kunna ske utan hävdar istället att splittringen i olika universa sprids med ljusets hastighet. Detta utesluter dock inte att olika splittringar kan komma i konflikt med varandra.

 

I min förra postning om MWI så hävdade jag att det inte finns något sätt att empiriskt testa MWI och det är på sätt och vis sant, men vissa hävdar att pga att Everett utgick från quantum decoherence så kan det kanske i framtiden utvecklas en teknik där information kan utbytas mellan olika universa via en "svag mätning" via superpositionen innan den kollapsar.

 

Ett annat förslag till bevisning är att man helt enkelt skjuter sej i huvudet. I de flesta världar så dör man men det finns alltid ett litet antal världar där pistolen klickar oavsett hur många gången som man försöker. När pistolen har klickat hundra eller tusen gånger så kan man vara förvissad om att MWI är sann, hävdas det. Samtidigt så har man faktiskt dött i väldigt många andra världar. Detta måste vara ett av de dummaste experiment någonsin uttänkt i kvasivetenskapen historia.

 

Skämt åsido så tycks en av MWIs största framgångar vara att nästan komma fram till en vanlig sannolikhetsteori och som en följd av detta att människor antagligen bör bete sej som vanligt och inte t.ex skjuta sej i huvudet.

 

Jag gillar faktiskt Everetts tidiga "relative state" formulering. "Relative state" innebär att t.ex ett subjekt och ett objekt inte har något väldefinierat tillstånd förrän de har interagerat och då har varsitt tillstånd men bara i relation till varandra. Detta har lett till intressanta posteverettska tolkningar. Däremot så påminner mej hyllningarna av MWI och Everett som person mej lite om en kult.

 

Även om det finns gott om teorier om dolda verkligheter och alternativa världar i idéhistorien så brukar dessa världar vara ganska olika varandra och jag känner inte till någon teori där dessa alternativa världar är nästintill identiska såsom i MWI. Dock finns det i mahayanabuddhism en tanke om ett näst intill oändligt antal parallella världar och jag antar att en del av dessa kommer att vara rätt lika varandra.

 

Swedenborg tycks ha haft någon form av multiversum-teori på 1700-talet och P D Ouspensky skrev 1934:

 

"Our mind follows the development of possibilities always in one direction only. But in fact every moment contains a very large number of possibilities. And all of them are actualised, only we do not see it and do not know it. We always see only one of the actualisations, and in this lie the poverty and limitation of the human mind. But if we try to imagine the actualisation of all the possibilities of the present moment, then of the next moment, and so on, we shall feel the world growing infinitely, incessantly multiplying by itself and becoming immeasurably rich and utterly unlike the flat and limited world we have pictured to ourselves up to this moment."

 

Everett var alkoholist, rökte tre paket om dagen och var allt annat än en renlevnadsman och dog vid 51 års ålder. Även om han var övertygad ateist så trodde han på quantum immortality, att hans liv alltid skulle fortsätta i något parallellt universa. Han arbetade som forskare inom kärnvapenstrategier vid amerikanska försvaret. Jag antar att det är lättare att föreställa sej scenarion där stora delar av världens befolkning utrotas om man tror att alla dessa människor samtidigt lever vidare i parallella världar. Hans mor var intagen för psykvård. Han dotter var manodepressiv.

 

Everetts dotter begick självmord i mitten av 90-talet. I sitt självmordsbrev så ville hon att hennes kropp skulle brännas och askan slängas med soporna, precis som hennes fars kropp enligt hans sista vilja, så att hon skulle hamna i samma parallella universa som honom.

andra bloggar om

vetenskapshistoria,kvantmekanik,kvantfysik,fysik,


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback