Mellan Ådalen och Sveavägen

Enligt nån undersökning så är Sverige som varumärke ännu starkt i utlandet även om det har dalat några steg på topplistan. Ännu ses dock Sverige som en lugn, ordningsam idyll med orörd natur och få sociala problem. Höga skatter betraktas som det pris som svenskarna får betala för att leva i ett av de bästa länderna i världen.
 
Man har inte så bra koll på den sociala och ekonomiska utvecklingen i Sverige de senaste decennierna, som har varit påväg bort från folkhemmet.

Högern har helt rätt i att man måste hålla en bra attityd. Att mentalitet och moral är omistliga i livet och att det är rätt utsiktslöst att försöka hjälpa någon som har gett upp på förhand. Därför är det lite konstigt att näringslivsföreträdare försöker att utmåla en överdrivet negativ bild av Sverige och möjligheterna för svenskt företagande jämfört med andra länder. Sverige har ett av de bästa företagsklimaten i världen. Hur ofta slår vi oss på bröstet för det?

En bit av Sverige dog i fjol. Sverige utan Monika känns mindre svenskt. Tusentals svenskar dör varje dag, men det är få av dem som har präglat folksjälen. Vad vore Stockholm utan "Sakta vi gå genom stan"? Vad vore skärgårn utan "Att angöra en brygga"? Vad vore Sverige utan melankolisk jazz? Det arv som Bo Kaspers Orkester levde av.
 
Där ett stilla vemod är allt som återstår av den värdsliga våndan.

Sverige var något som inträffade det halvsekel då sossarna var sossar. Från dansbaneeländets dagar tills Gudrun raveade i Docklands. Mellan Ådalen och Sveavägen.

Andra bloggar om
Sverige
 
Trackback