Tempus Fugit

David Bowie fyller sextio nästa år. Det är nu tre år sedan hans senaste album och det är ett av hans längre uppehåll. Risken är att han funderar på att pensionera sej snart. Han har dock ett kontrakt på fler album.

Det finns många infallsvinklar på fenomenet David Bowie men jag tänkte göra det lätt för mej och prata lite om musiken.

Bowie har släppt ca 24 album under eget namn (inklusive t.ex Pinups men exklusive t.ex Tin Machine). Han släppte sin första singel som sextonåring 1963.

Det första av hans album som jag tycker är nått vidare är Hunky Dory från -71. Året efter kom naturligtvis Ziggy Stardust and the Spiders from Mars som blev hans riktigt stora genombrott och som också är ett riktigt bra album. "Voted most influential album of the decade by Britain's Melody Maker magazine."

Albumen som han släppte åren efter var inte alls lika bra även om de innehöll enstaka klassiska låtar som Rebel Rebel och Fame.

Om man är ett inbitet Bowiefan så ska man tycka att hans experimentella Berlin-period från andra halvan av sjuttiotalet är skitbra, men jag tycker snarare att de där albumen är intressanta än bra. Fortfarande är enstaka låtar som Golden years, Sound and vision och naturligtvis Heroes odödliga klassiker.

Lodger från -79 utgör ett undantag för mej för där gillar jag hela albumet trots att det är ett av hans experimentella album. Scary monsters and super creeps från -80 kallas ibland för Bowies sista klassiska album av bowie-iter, och ja, det är ett bra album.

Sedan följde det fördömda 80-talet som många bowiefans avskyr. Han fick stora kommersiella framgångar med singlar och album 1983 och fansen säger att han var alldeles för kommersiell och oexperimentell. Helt mainstream tycker jag knappast att han var, utan ännu rätt bra. På albumet som kom -84, så känns han däremot helt konventionell och bortsett från de två singlarna så är alla låtar tidigare utgivna.

Dont let me down från -87 brukar även det sågas men det tycker jag är orättvist. Bowie har bett sina fans om ursäkt för att det albumet var så dåligt och det tycker jag känns helt obefogat. Som han även har sagt så är det egentligen inget större fel på låtarna utan det är produktionen som gör allting slätstruket och profillöst.

Sedan följde experimentet med rockgruppen Tin Machine som har fått blandad kritik. Jag tyckte att det var rätt kul när det hände men så här i efterhand så håller faktiskt inte låtarna i evighet.

Hans stora comeback var Black tie, white noise från -93. Hans bästa sen Scary Monsters tyckte fansen. Samma år kom Buddha of suburbia som var ett soundtrack till en tv-serie men som ändå räknas som ett av Bowies bästa album. Jag har tyvärr inte hört det för det är svårt att få tag i.

På de följande två albumen var han rätt experimentell igen även han alltid har med något som låter som en singel.

Albumet Hours från -99 blev kritiserat för att återigen bjuda på en enklare och mer melodiös ljudbild som jag själv råkade gilla. Det var dock inte lika bra som Heathen från -02. Bowies bästa på decennier tyckte fans och det hade dom ta mej sjutton rätt i. Reality från -03 är även den nästan lika bra som Heathen.

Så min uppfattning om vilka som är Bowies bästa och sämsta album stämmer inte till 100% med de allmänna uppfattningarna. Däremot märker jag att jag tycker att han har en formtopp ungefär vart sjunde år, dvs ca 1971/72, 1979/80, möjligen -87, säkert -93. Nästa kreativa våg skulle komma kring sekelskiftet och Hours från 99 var rätt bra tycker jag men Heathen från -02 var mycket bättre. Den hade han nog jobbat på flera år ;-)

andra bloggar om
David Bowie
och
Musik