Umeå Jazzfestival 2005

Jag har varit på Umeå Jazzfestival vilket jag brukar vara varje år. Det är på Folkets Hus vilket det brukar vara. Bortsett från enstaka akter från onsdag till söndag så utspelar sej det mesta på fredan och lördan. Jag har köpt ett tvådagarspass.

Första bandet för kvällen, Joakim Simonsson Ensemble, lite modernt och experimentellt på ett ganska återhållsamt och balanserat sätt. JazzLabbet är till för de mer experimenterlla sounden. Som vanligt så går en stor del av publiken efter en knapp timme för kl. 19 så börjar andra artister på andra scener, men Joakim ska ändå sluta vid 19.


Jag strosar och ser bandet hänga i Freja Jazzbar, på första våningen, en stund senare. Folk anländer ännu och det känns som om kvällen ännu börjar. I Freja spelar det festivalen igenom mindre kända, mer traditionella grupper. Medelåldern är ganska hög och belysningen ganska ljus.

Två våningar ner, i källarplanet, ligger Studio Jazz för den lite mer etablerade alternativscenen inom jazz (häpp). I inre ändan av Studio Jazz ligger det faktiskt oxå en bar. I Studio Jazz kan man sitta vid kafébord i mysbelysning, sippa på sin öl och knapra på sina nachos.

Här ska Dave Douglas Keystone Sextett spela vid 20. Nyskriven jazzmusik till en stumfilm från 1915. "Fatty and Maple adrift." Bra funkig musik, lite New York känsla, och en annars ganska trist komedi får helt nya dimensioner. Tyvärer krånglar tekniken och filmen stannar några gånger innan den stannar helt. Det här ska vara ett helt nystartat projket och här ser man risken med att förlita sej på att alltför många saker ska fungera. Arrangörerna tar helt enkelt in en ny DVD-anläggning. Dave berättar att de hade varit i San Fransisco igår och ska till Geneve imorgon.

"Sitter du och pluggar?" frågar nån gubbe som går förbi när jag sitter och skriver. Fördomar finns överallt tänker jag.

Kl. 22 är det så knökat att det är svårt att ta sej fram. Jag hade tänkt att se Mathias Landaeus House of Approximation, men det är överfullt så jag får vänta på Zap Mama på Idun - den stora scenen för stora artister. Åjovars. Bra, men aningen tamt. Lite etno, lite jazz, lite soul.

Jag avslutar tidigt och åker hem och ser Stockholm Live tjugo över tolv. Jag tror att jag har nått virus och orkar inte mer. Bäst idag var Dave Douglas.

På lördagen kommer jag tillbaka först kl. 16, lagom till Örjan Hultén Trio & Fakir Karlsson på Jazzlabbet. Det har precis börjat regna ute. Ett svängigt ackustiskt sexmannaband (egentligen två trios) med lätt orientalisk ljudbild. Känns lite som medeltidsveckan för en gammal gotlänning som mej. De får livliga applåder.

Idag åt jag på festivalen vid 17-tiden och tog en veg. tortilla och en hof (115:-) medans nån liten trio spelade trad. jazz. Det uppstår en lucka på en timme innan Juhani Aaltonen trio i Jazzlabbet vid 19. Som varje år så är det ingen närmare bekant till mej på festivalen, vilket är lite konstigt.

Aaltonen spelar friformjazz. Detta är med andra ord jazz utan rim och reson, utan takt och ton, och det är riktigt bra. Fritt och befriande. Juhani småler lite när folk reser sej och går efter en stund. några sekunder in i första låten ramlar en lampskärm smått chockad ner från taket. Tio minuter senare öppnar någon ett fönster och släpper ut lite upproriskhet i det snöblandade regnet. "Var det så bra?" frågar han efter en applåd. Kanske ett utslag av finskt lynne. Detta var riktigt bra och karln är 70 år.

Jag smiter över till Idun och hinner höra extranummret med Johnny Griffin Quartet - Night in Tunisia. Det är bra bebop och jag hade gärna velat höra mer. Han är 76 år. Jag hör sen ett band på Studio Jazz som enligt programmet heter barT och det var väl ok men aningen menlöst. Dog Out på Jazzlabbet kommer jag inte in på för det var fullt så nu tar jag en kaffe till och väntar på Mike Stern som spelar på Idun. Senast han spelade i Umeå var i Miles Davies band.

Mike är gitarrfantom och lika teknisk som hela KTH. Första låten känns han lika känslosam som en datatekniker på dejt men det släpper snart när bandet börjar improvisera på riktigt och jag vänjer mej vid hans jämtjocka ström av 200 toner i minuten. Riktigt bra blir det. Den kvinnliga trummisen får extra mycket applåder.

Sen är klockan sent och jag orkar inte mycket mer även om några band fortfarande spelar och vi får tillbaka en timme inatt. Jag har varit lite småförkyld tidigare jazzfestivaler också. Det är årstiden. Så jag nöjer mej och säger tack för i år.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback